| Sammanträdet vid Saqifa |
|
|
|
| I Profetens(S) fotspår | |||
| Skrivet av Administrator | |||
|
Det existerar ingen skadligare och farligare händelse i Islams historia än det som hände vid Saqifa. Det var början till den muslimska nationens splittring och missämja som råder fram till idag. Vid Saqifa tog man endast hänsyn till det personliga intresset, [medan] den muslimska nationens intressen och välbefinnande åsidosattes helt.
Dessa planer nådde Ansars [öron], [och] de fick även reda på att Mohajerin ansåg att profetskap och ledarskap inte skulle komma från en och samma familj. När Profeten(S) gick bort sa Omar ibn al-Khattab: ”Profetskap och ledarskap ska inte samlas i ett hus.”[2]
Mohajerin bestred att profetskap och ledarskap skulle begränsas till Profetens(S) familj vilka var källan till kunskap och beskyddarna av uppenbarelsen. Ledarskapet och kalifatet togs ifrån de rättmätiga ägarna och kom i händerna av Islams motståndare; Umayyaderna och Abbasiderna. I sitt styre gick dessa två ätter mot de flesta av Islams grundprinciper; de levde i gränslös prakt och överdåd, de lät alkoholkonsumtion, sång, dans, moralisk utsvävning och dekadens ta plats i sina hov medan Ahl al-Bait(A), som hade liknats med Koranen av Profeten(S), förföljdes, behandlades grymt och hänsynslöst. De blev föremålet för Qurayshs hämnd, de ville utkräva vedergällning för det som Profeten(S) hade gjort mot de genom att straffa hans nobla hushåll. Ansar var säkra på att Mohajerin även skulle hämnas på de om de kom till makten. De var rädda för att bli förtryckta av Quraysh. Detta underströks då al-Hubab, som var en av ledarna för Ansar, sa: ”(…) men vi är rädda för att de som vi tidigare har krigat mot och dödat deras fäder, bröder och söner ska komma till makten.”[3] Sa’ds tal När Ansar kom till Saqifa, höll klanledaren för al-Khazraj, Sa’d bin Ubadah, följande öppningstal:
Abu Bakrs tal Omar ibn al-Khattab önskade tillrättavisa Ansar fysiskt, han ville ta till våld och visa sitt missnöje över att Ansar hade samlats i smyg för att smida planer om kalifatet. Abu Bakr å andra sidan förstod att situationen krävde finkänslighet och tog till en annan metod för att vinna tid och övertala Ansar om att han var mest värdig och lämplig för kalifatet.Abu Bakr sa: ” Vi, Mohajerin var de första i att omfamna Islam, vi har noblast och ädlast härstamning och vi är närmast Guds sändebud och ni är våra bröder i tron. Må Allah(SWT) belöna er för det stöd ni har visat och erbjudit Islam. Vi är emirer och ni är vesirer. Araberna underkastar sig och följer endast Qurayshs ledning. Avundas därför inte era bröder från Mohajerin som har välsignats med denna ställning. Därför utser jag en av dessa två män (Omar ibn al-Khattab och Abu Ubaydah) till ledare över er och för kalifatet.”[6] Abu Bakrs beteende skiljde sig inte från Sa’ds, han bekymrade sig inte heller om den muslimska nationens situation och sårbarhet efter Profetens(S) bortgång. Han bidrog inte med tröstande ord till varken folket eller Profetens(S) hushåll, istället bidrog han till en splittring som lämnat ett sargat ärr i Islams historia. Han borde ha skjutit fram utnämning av en ledare till efter Profetens(S) sorgeperiod var över och låta hela nationen ta del av utjämningsprocessen. Precis som Sa’d, bortsåg Abu Bakr från Profetens(S) utnämning av Imam Ali(A) och planerade för att säkra sin position till makten med argumentationen att de hade större rätt till den på grund av deras släktskap till Profeten(S). Dessutom bröt Abu Bakr sitt löfte till Ansar när han blev kalif. Han utsåg inte Ansar som vesirer och förnekade de politiskt inflytande. Abu Bakr bortsåg från Ahl al-Baits(A) position och betydelse vilka Profeten(S) hade jämfört med Koranen och med profet Nuhs(A) ark där den som gick ombord på den ansågs vara räddad och den som inte bordade den ansågs svara förlorad. Abu Bakr nämnde att Mohajerin hade större rätt till kalifatet än Ansar då de hade närmare släktskap till Profeten(S). Han ignorerade Ahl al-Baits(A) släktskap till Profeten(S) vilket var den närmaste. De ignorerade hans eget kött och blodsrätt. Imam Alis(A) yttrande beträffande händelsen lyder: ”De tvistade om trädet och gick miste om dess frukter.” Imam Ali(A) vände sig till Abu Bakr och sa:”Om du godkändes som ledare över de genom Shura[7],hur kommer det sig att ingen annan rådfrågades? Och om din argumentation är släktskap, finns det en som är Profeten närmare och värdigare?” I ett annat tal sa Imam Ali(A): ”Vid Allah, jag är hans (Profetens(S)) bror, beskyddare, kusin och arvingen till hans kunskap, vem är då mer värdig än mig (till kalifatet)?” Mohajerin och Ansar kände till Imam Alis(A) rätt till kalifatet men deras girighet och makthunger drev de till att bryta löftet som de hade avgett till Profeten(S). Slutligen vann Abu Bakr deras förtroende med löften om maktpositioner på båda sidorna. Ansar och resten av Mohajering svor trohetsed till Abu Bakr. Abu Sufyans situation Historiker rapporterar att Abu Sufyan stod i opposition till utnämningen av Abu Bakr som kalif, han begav sig till Imam Ali(A) för att berätta om utnämningen. Han frågade Imam(A) varför han och Abbas stod tysta och inte tog för sig av makten då den egentligen tillhörde dem - deras anspråk till makten var starkare än Abu Bakrs.Imam Ali(A) förstod Abu Sufyans list, [för] han hade inte glömt bort hur hårt Abu Sufyan hade kämpat emot Islam och Profetens(S) budskap. Han misstänkte att Abu Sufyan visade sitt stöd för Imam Ali(A) av andra skäl än det han utgav. Imam Ali(A) förstod att Abu Sufyan försökte så split muslimer emellan, göra de ömsesidigt svaga och sedan slå tillbaka mot de när de blev som svagast. Imam Ali(A) bad Abu Sufyan att lämna honom och att inte ta upp kalifatet med honom igen. Imamen(A) visste redan vem som hade rätten på sin sida och han behövde inte bli påmind om det av Islams ärkefiende. [1] The Life of Imam al-Husayn bin Ali, vol.1 sid.235 [2] Ibid, sid 235 [3] Ibid, sid.236 [4] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.307, al-Kamil fit-Tareekh, vol.2 sid.22 [5] Djinn är en av Guds skapelser skapade av rökfri eld. De har fri vilja och har precis som människan möjligheten att välja mellan gott och ont. [6] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.62 [7] Shura betyder rådfrågning
|
Saqifa


