Under Profetskapets första år i Mecka, då Profeten(S) var helt ensam fanns Imam Ali(A) vid hans sida som hans första sanna stöd och följeslagare. Under de kommande åren, då Gud befallde Profeten(S) att öppet kalla till Islam, följde en svår period då Profeten(S) fick utstå många svårigheter och stor fientlighet särskilt från Quraishs ledare trots släktskapsbanden de hade med Profetens(S).

Imam Ali(A) befann sig under denna tid, som alltid, vid Profetens(S) sida – bl.a. vid Yawm ad-dar (gästabudet) – och var beredd att försvara och stötta Profeten(S) gladeligen och utan ett ögonblick av tvekan även om det skulle kosta hans eget liv. Han bevisade detta faktum många gånger vilket inte går att förneka då historien själv är vittnet! Redan under denna tid vittnade och antog Profeten(S), vid olika tillfällen i samband med viktiga händelser, Imam Ali(A) som sin ”broder, förtrogne och efterträdare…”

När Profeten(S), efter tretton års kamp i Mecka, fick Guds befallning att utvandra till Medina, bevisade Imam Ali(A) än en gång sin hängivenhet vid Laylat al-mabit (övernattningen i Profetens(S) bädd). Väl i Medina, upprättade Profeten(S) bröderskapsband mellan Medinaborna (ansar) och utvandrarna från Mecka (mohajerin) genom att varje ansar fick ta en mohajir som sin broder för att stötta och dela sin rikedom med och lära sig utav. De enda två mohajirin som fick ta varandra som bröder var, på Guds befallning, Profeten(S) själv och Imam Ali(A)!