Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina gjorde fienderna mer fientliga. De fortsatte alltjämt tänka på hur de skulle besegra Profeten(S) och få ett slut på Islam. Folket från Mecka och deras allierade började plundra allt i utkanten till Medina. De förstörde muslimernas fruktträd och forslade bort deras djurflock.

Vintern 624 e.h. (efter det Islamiska års början) invaderades Medina av en stark armé från Mecka. Armén på 1000 män, 700 kameler och 100 hästar leddes av Abu Jahl.
Då Profeten(S) fick höra om detta bestämde han sig för att bemöta fienden utanför Medina, på en plats som kallades Badr. Han placerade ut de trehundratretton av hans följeslagare. Detta lilla armé var marshalkat ut från Medina med den unga Ali hållandes Profetens(S) fana.

Slaget vid Badr var den viktigaste bland de Islamiska slagen av dynastin. För första gången sattes följeslagarna av den nya tron på ett seriöst prov.

Ingen visste vikten av resultatet av kriget. Vi kan utläsa den stora oro som Profeten(S) hade innan krigets början genom sitt åkallan till Gud:
”Gud, dessa är Quraish. De har kommit med all sin arrogans och skrytsamhet, försökande att tvivla på Sändebudet. Gud, jag ber dig att förödmjuka dem imorgon. Gud, om detta band mellan muslimerna förstörs idag, kommer Du inte att dyrkas.”

Stridsmetoden då skiljde sig från dagens. Innan kriget börjar, utförs ett antal dueller, där en strid mellan ledarna från varje sida möts. När muslimerna kom till Badr, beordrade Profeten(S) armén att vila en stund, i väntan på att fienden skall anlända.

Det var fredagen den 17 Ramadan år 2 e.h. ( 13 Januari 624) som kriget ägde rum. Tre krigare bland motståndarna kom fram, Utbah (Abu Sufyans svärfar), hans bror Shaybah och Al-Walid Utbas son, för att möta muslimerna. Tre följeslagare steg fram för att möta fienden. Detta förargade folket från Mecka väldigt mycket, som vägrade strida mot Ansar sägandes: ”Vi har inte kommit hela vägen hit för att bryta arm med folk från Medina, som vi inte har något missnöje mot. Vi utmanar folket från Mecka som har mod nog att utmana oss.”

Därför valde Ali(A) och Ubaydah som är Profetens(S) kusiner och hans farbror Hamza att anta utmaningen.

Imam Ali(A) gick fram till slagfältet, följd av Ubaydah bin al-Harith och Hamza. De tre kompanjonerna var alla nära besläktade med Mohammad(S).

De tre duellerna var snabba och mordiska. Hamza dödade Shaybah, medan Ali(A) dödade Al-Walid. Ubaydah blev skadad, men innan han föll kunde Ali(A) och Hamza rädda honom. Hamza kastade sig över Utbah, och med ett slag av sitt svärd högg han av hans huvud.

Under tre minuter skickades tre av Meckas mest viktiga krigare för att hitta sanningen om helvetet som Mohammad(S) hade lovat dem om. Ubaydah var den första martyren i slaget. Han dog efter att han förlorat sitt ben.

Med ett skri av vrede rusade ytterligare tre från Meckas befolkning från Abu Jahls fana och anföll de muslimska följeslagarna (Ali(A) och Hamza). Även dem föll och besegrades. Ytterligare tre antog samma öde. Det var en hysterisk stund bland Quraish klanen. Mohammad(S) missade inte sin möjlighet. Med en klar order, skickade han iväg soldaterna för en allmänn attack.

När det allmänna kriget började, deltog många kompanjoner i slaget och offrade sig själva och gjorde sin Herre belåten av dem.

Imam Alis(A) uppträdande var unik under detta slag. När Hanthala ibn Abu Sufyan mötte honom.

Sändebudet(S) tog en handfull av grus, när kriget upphettades. Han slängde det på fiendernas ansikte sägandes:”Må era ansikten vanställda. Å Gud, förfära deras hjärtan och kullkasta deras fötter.” Fienderna sprang iväg.

En rad av Quraish fanbärare och ett antal av deras modigaste och mest nobla föll. Resten sprang iväg, och av sitt förhastande slängde de sina vapen och övergav sina djur och sitt equipage.

Sjuttio av de modigaste bland Quraish dräptes, och fyrtiofem fångades.

Detta var första förknippelsen av den unge Ali(A). Han visade förvånande resultat och berömdes av alla.